Hem

peas2020 500

Susanna Lundberg, dotter till Ann-Kristin och Pentti Lundberg är forskare i Malmö och skrev 2016 en intressant artikel om Findus, som publicerades i HD den 10 april.
Vi vill gärna delge våra medlemmar Susannas intressanta syn på den strukturförändring som Findus genomgått sedan sekelskiftet och inte minst hennes minnen som ”Findusbarn”.
Trevligt och personligt skrivit  och intressant läsning. 

Ärta och smärta

Findus var en familjeangelägenhet. Midsommarfesterna i Sportladan, aktiviteter för Findusbarnen som fick titta in i fabriker och kontor där våra föräldrar jobbade. Min pappa var odlingskonsult och fritidsföreningens ordförande, mamma jobbade först på ekonomiavdelningen och senare som controller i företagsledningen. Alla mina somrar i ärtfabriken, där vi satt i elvatimmarsskift och såg sommarvädret genom skillnaden mellan snigelsomrar och baljsomrar – sniglarna blev fler av regnet, de oöppnade ärtbaljorna tog sig igenom sorteringen eftersom de blivit sega av solen.

 

susanna lundberg

Susanna Lundberg.

Och känslan för ärtorna genom allt pappa berättat. Mitt bästa partytrick är att berätta allt jag vet om ärtodling – en föreläsning på en halvtimme som hittills en person tyckt var spännande. När riskkapitalbolagen tog över justerades kvalitetskraven för att få ut mer skörd till lägre pris. Jag kan känna på ärtornas smak idag att tiderna från fält till frys har förlängts.

Visst är vi många som är chockade, men det är inget nytt. I Bjuv lades de sista gruvorna ner 1979, Gullfiber krympte till Isover (eller It’s over?) under 90-talets sista år, Bilsom är borta. Tillverkningsindustri ersätts av service och flyttar till städerna. Urbaniseringen av ekonomisk aktivitet pågår över hela Europa, vi talar om high-tech och avancerade tjänster.

Men arbetsmarknaden är inte så dålig trots allt, företagen hör redan av sig efter arbetskraft. Det är brist på kunnigt folk i många branscher och inte bara högutbildade söks utan även många andra. Hade matchningen fungerat hade arbetslöshetssiffrorna varit en bra bit lägre än idag.

Problemet är de osäkra anställningarna och utnyttjandet på arbetsmarknaden som är alltför vanligt idag. Dagens arbetsmarknad där företagen kan sätta vilka villkor de vill ger osäkra anställningar, farliga arbetsvillkor och låga löner i många branscher. Men Findus har varit ägt av riskkapitalister sedan Nestlé sålde det år 2000, så familjefester och livstidsanställningar är borta sedan länge.

Upplevelsen av trygghetsförlust handlar om att identiteten skakas. Identiteten som arbetskraft och samhällsmedlem kopplad till platsen, inte bara kopplad till individuella kompetenser och kapaciteter. Att ”vi” bor här, känner varandra, har gemensamma referenser och föreningar har idag ingen betydelse för de företag som vi anställda är beroende av.

Industrierans företag arbetade aktivt på de kollektiva identiteterna som ”Findusare” eller ”Grueungar” genom fester, stöd till sport, bostadsområden med vävstuga, lekplats och gemensam arkitektur. På så sätt är Bjuv en väldigt typisk bruksort. Findus tidiga produktion skilde sig starkt från det smutsiga arbetet i ortens gruvor. Handarbete med rensning och inläggning av grönsaker krävde manikyr på arbetstid och specifika krav på renlighet i hemmen.

Den som har lyckats upprätta en tillräcklig koppling till en plats genom att erkännas i de sociala sammanhangen där har betydligt bättre chanser att få ett nytt jobb när det gamla försvinner.

Idag är erkännandet alltför ofta kopplat till föreställningen om vem som är ”riktigt svensk”. Bjuv betraktas liksom många mindre orter som en plats där de som verkligen hör till är vita svenskar. Men ortsborna är inte svenskare där än på andra ställen i Sverige och har inte varit på hundra år. En industriort har av många skäl en rörlig befolkning och många har kommit och gått från andra platser och andra länder.

Idag används arbetslöshet och osäkerhet på arbetsmarknaden som argument för rasism. Att avgränsa kollektivet på grundval av svenskhet upplevs av många som klassmässigt inkluderande, och motiveras av omsorg om de svaga på arbetsmarknaden. Men vi behöver inte titta länge på de rasistiska partiernas program och politik för att se att omsorgen om företagens skattefrihet och jakten på arbetslösa och sjuka är betydligt mer prioriterad.

Det spelar roll vem som värderas i det lokala och vem som ses som tillfällig besökare. Vem inkluderas i samtalen om vart vi ska vända oss för att säkra framtiden? En mindre ort är inte en ö, inte ens Sverige är en ö i den globala ekonomin längre, men det är inte så att vi står nakna i de globala vindarna. Vi måste bestämma tillsammans vad vi ska göra.

En välfungerande ekonomi måste regleras. Dels för att arbetskraft inte är en vara vilken som helst. Om arbetsvillkor och löner sätts på marknadens villkor minskar efterfrågan eftersom det är arbetskraften som köper det som produceras. Dels av miljöskäl: den infrastruktur av odlare och jordbrukskompetens som Findus byggt upp under decennier, som bland annat minskar miljöpåverkan och biltransporter, kan inte enkelt flyttas närmare marknaderna i centrala Europa. När de globala vindarna blåser fritt samlas resurserna hos människor som inte behöver dem, vi andra får betala och miljön förstörs.

Den reglerade ekonomi som fanns under mitten av 1900-talet baserades på avgränsbara nationella ekonomier som reglerades av autonoma nationalstater. Problemet är inte att ekonomin idag är global, utan att dagens regleringsstrukturer – EU och internationella avtal - inte förmår styra ekonomin i människors och miljöns intresse. Detta lägger grunden för den långsamma ekonomiska och miljömässiga kris vi har idag.

För att skapa mänsklig och ekologisk hållbarhet framåt krävs att vi människor tar tag i den ekonomiska utvecklingen. En stor del av dagens ekonomi är småskalig, lokal och mindre beroende av de stora investeringar som gårdagens ekonomi byggde på. De investeringar som gjorts i Bjuv de senaste åren och inte minst de kunskaper om industriell matframställning som fortfarande finns bland Findusfolket kan vara viktiga komponenter för nysatsningar, men det finns även annat.

Men omstart kräver tre saker. För det första att de resurser för näringslivsutveckling som finns i kommunerna och i regionen är flexibla och aktiva när det gäller att fånga upp de initiativ som tas, även om de inte passar in perfekt i mallen för hur det brukar se ut. Mycket tyder på att orter med en historia av stora tillverkningsföretag är mindre flexibla när det gäller att fånga upp och stödja verksamheter i andra branscher.

För det andra krävs det att alla som bor i småorterna börjar ta del i, och får ta del i samhällets utveckling. Ett synsätt som säger att någon annan ska fixa ”politiken” åt oss håller inte, vi måste tala med varandra och ta vara på varandras resurser. Vare sig man har lång tid på orten eller är nyinflyttad, vare sig man hör till ortens inre kretsar eller betraktas som en loser, hög- eller lågutbildad, man eller kvinna.

Och för det tredje krävs att vi, politiken, demokratin tar tag i de makroekonomiska strukturerna. Pengar måste vara till för människor och inte tvärtom, och det är i det lilla det börjar. Det samhälle vi har omkring oss består av de människor som bor och verkar här. Oavsett hur många snigel- eller baljsomrar vi har upplevt i det här landet.

Sociolog vid Malmö högskola, uppväxt i Billesholm. Disputerade nyligen i sociologi vid Örebro universitet med avhandlingen "Vi kan ju sälja det övriga landet till hugade spekulanter: om tillhörighet, gemenskaper och handlingsmöjligheter i en förändrad ekonomi”.

 KULTUR

HÄNT PÅ FINDUS

hantpafindus

Här kommer innom kort att finnas de exemplar av HÄNT PÅ FINDUS som Torsten Andersson har scannat in.

Våra sponsorer